I dessa dagar betraktar vi varandra med lätt främmande blick. Något har förändrats. Sårbarheten i vår globaliserade livsstil har blivit konkret på ett sätt som många av oss inte hade kunnat föreställa sig för bara några veckor sedan.
Känslan av overklighet förstärks av att det hot nyheterna ständigt rapporterar om inte kan ses med blotta ögat.
Bland annat The Washington Post har publicerat belysande simuleringar av hur det nya coronaviruset sprider sig beroende på hurdana åtgärder man tar i bruk för att begränsa smittan (https://www.washingtonpost.com/graphics/2020/world/corona-simulator/). Åtgärder med mål att platta ut den kurva som beskriver antalet insjuknade har blivit ett vardagligt samtalsämne också bland andra än dem som arbetar inom vården. Genom att betrakta kurvorna är det lätt att förstå varför det normala livet nu begränsas och vad man vill uppnå med begränsningarna. Det är viktigt att hejda virusspridningen så att man kan erbjuda den patientminoritet som behöver sjukhusvård bästa möjliga vård. Coronavirusepidemin får fler än vi är vana vid att insjukna allvarligt i något skede och det här anstränger sjukvårdssystemet på ett exceptionellt sätt. Det ansträngda läget blir ändå inte permanent. Det är självklart, och vardag, för den finska vårdpersonalen att i alla situationer arbeta med hög vårdkvalitet när man tar hand om de svårast sjuka.
Beslutsfattare och myndigheter tvingas nu fatta svåra beslut när de utvärderar hur omfattande och långvariga olika begränsningar ska vara. Det finns knappt några motsvarande situationer att jämföra med som stöd för besluten. Det är svårt att sluta sig till hur utbredd epidemin är då en del av de smittade inte får några symtom och största delen beräknas insjukna med milda symtom. Därför kommer största delen av de smittade kanske aldrig att synas i statistiken. Genom begränsningarna hejdas smittan, men samtidigt har åtgärderna andra effekter på befolkningens hälsa och välbefinnande. Människor kan vara oroade, ångestfyllda, rädda och kännas sig ensamma. De flesta av oss befinner sig för första gången i en situation där staten för att skydda människor förbehåller sig rätten att gripa in i folks grundläggande rättigheter. Åtgärderna har omfattande inverkan på nationalekonomin, företagen och människors utkomst, vilket kommer att avspeglas vitt och länge i enskilda individers och gruppers liv.
Med tiden, när bilden av andelen symtomfria eller lindrigt sjuka i befolkningen blir mer precis, får vi veta hur allvarlig en infektion orsakad av det nya coronaviruset är jämfört med till exempel en influensa. Nyhetsflödet som belyser det nya virusets spridning och smittmekanismer verkar redan nu ha ökat förståelsen för vilken betydelse hygien och vaccineringar har för smittspridningen av olika infektioner. Det visar på gemensamt ansvar att följa instruktionerna även om infektionen för ens egen del sannolikt inte skulle vara av det allvarligare slaget. Begränsningarna ger oss också en möjlighet att pröva hur väl studier och arbete fungerar med hjälp av digitala lösningar. Vi testar om det digitala Finland ger oss så utmärkta förutsättningar som vi vant oss vid att tro att det gör.
Vi bör nu, som republikens president Sauli Niinistö uppmanade oss att göra (https://areena.yle.fi/1-50330915), i vårt vardagsumgänge ersätta en fysisk närhet med en mental närhet – med en vilja att hjälpa och skydda dem som är svagare än vi. Genom att följa rekommendationer och begränsningar, också när vi måste ge avkall på vår egen bekvämlighet, tar vi hand om vår åldrande befolkning och andra som är sköra och försvarslösa. Konkreta åtgärder för att hjälpa äldre och andra som på olika sätt lider av situationen har redan startat (https://www.hs.fi/kotimaa/art-2000006444521.html).
Vi betraktar varandra förvirrat, men i våra ögon syns också medkänsla, solidaritet och en vilja att hjälpa. Allt detta kan också leda till något gott.
Maija Miettinen
Generalsekreterare, ETENE
Jaana Hallamaa
Ordförande, ETENE
Lauri Kuosmanen
Vice ordförande, ETENE
Anvisningarna för hur vi skyddar oss talar om hurdant samhället är
Under de senaste veckorna har såväl experter som medborgare diskuterat den coronavirusepidemi som startade i Kina. Myndigheterna har upprepat och uppdaterat beredskapsplaner och förhållningsregler för att hejda smittan och vårda dem som har insjuknat. Det sätt som medborgare och myndigheter på olika håll i världen reagerat på när det gäller risken att insjukna har visat på kulturskillnader.
Ett tema är gemensamt för diskussionerna om det nya coronaviruset: Hur påverka människor så att det aktuella problemet kan lösas? Förslagen är många, men det finns alltid de som anser att man bäst når önskat resultat genom att ta till olika begränsningar.
Ovillkorliga föreskrifter och begränsningar som styr hur medborgarna handlar ger signaler om att man ingriper målmedvetet. Tomma storstadsgator och passagerare som på grund av karantän stängts in på en lyxkryssare ger signaler om målmedveten myndighetsverksamhet. Storstilade åtgärder döljer lätt de kostnader som samfund och samhällen betalar ännu länge efter att den akuta krisen löst sig, och de ansvariga för dessa undantagsåtgärder vill inte medge att det finns luckor i tvångsåtgärderna. På karantänfartyget har också friska insjuknat och karantänen brister när allvarligt sjuka personer måste flyttas till sjukhus för vård.
I ett öppet samhälle är det svårt att bruka tvång och begränsningar fastän många debattörer på sociala medier verkar längta till en värld där dessa metoder fortfarande skulle vara en del av myndigheternas främsta verktyg. I Finland anser man allmänt att kunskap är en resurs som lönar sig att sprida vitt för allmänt bruk. Tillit är en effektiv resurs när den är ömsesidig: medborgarna litar på att myndigheterna vill främja det allmänna bästa och myndigheterna litar på att medborgarna inte uppviglar till panik utan sköter sin egen del av det hela. Det är effektivare att repetera effektfulla regler för handtvätt och påminna om hur man nyser och snyter sig så att mikrober inte sprids än att isolera människor inomhus.
Jaana Hallamaa
ordförande, ETENE